tisdag 28 maj 2013

Min lille gutt begynner skolen

 
 

 
Stora killen blir större och större!
 
Som många andra föräldrar, förundras jag just nu över tiden med barnen och hur fort den går.
 
Vart tar tiden vägen?
 
Till hösten fyller min stora bus och tillika förstfödde, 6 år och börjar skolan.
Vi var på vårt första utvecklingsamtal och samtidigt utskolningsamtal på barnhagen i Oslo.
Det blev bara en termin på barnehagen här innan skolstart på norsk skola.
Fröknarna frågade oss om våra tankar inför skolstart och jag sa att jag tror det kommer bli bra och positivt för J att börja på skolan och få nya stora förebilder. Stora killar och tjejer att se upp till och ta efter. Var på fröken säger att här på barnehagen är J en av våra stora positiva förebilder. En kommentar som träffar en mor rätt i hjärtat och så fint att få höra. För som jag har oroat mig för min förstfödde son, funderat på hur han mår och hur han har det, vänt och vritt på fakta och situationer, analyserat och filosoferat genom alla hans levnadsår. Gör jag rätt, gör jag allt jag kan för att han ska ha det så bra som möjligt, känna sig trygg och må bra? Förstår jag honom precis så som han är, ger jag honom de rätta verktygen för att han ska utvecklas utifrån sina egna förutsättningar?
 
Flytten till Oslo var också något som jag nötte och blötte. Gör vi rätt, kommer det bli bra för barnen?
 
Det jag lärt mig under åren är att det finns inga facit, inga rätta förtryckta svar. Det enda man kan göra är att lita på magkänslan och tro på att man är proffs på sitt eget barn. Ta gärna råd och hjälp, lyssna på andra föräldrar, experter och rådgivare men lita alltid på den egna magkänslan och tro på att du vet vad som är bäst för just ditt barn!
 
Så är det väl helt naturligt, att som förälder oroa sig för sin käraste ägodel. Det fina lilla liv som ligger helt i våra händer, att vårda och älska. Att skapa det bästa vi kan men också älska och acceptera till fullo det som är oss givna.
 
Och tiden, den behöver vi. Det är med tiden vi utvcklas och lär oss, både föräldrar och barn.
Tiden går och allt som händer under tiden, det är det som är livet.
 
 
 
 
 
 


15 kommentarer:

  1. Så fint skrivet och så sant. Undrar ständigt om jag gör rätt,om jag birar till att mina hjärtan utveckals och mår så bra som de bara kan. Jag gör det efter mina förutsättningar och hoppas såklart att det blir så bra det bara kan.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det så. Man gör det man kan. Ibland blir det fel, man lär sig av misstagen och när man vet bättre så gör man bättre!:) Men det är lätt att vara hård mot sig själv.
      Kram Frida

      Radera
  2. Väldigt fint och klokt skrivet =)
    Man vill ju sina hjärtan det bästa i livet <3
    Kram och ha en fin dag

    SvaraRadera
  3. Visst oroar man sig, annat vore ju konstigt egentligen. Dom är ju verkligen ens allt <3

    Spännande med skolstart, tänk vad kul att se dem utvecklas och lära sig nya saker :)

    SvaraRadera
  4. Vilken stor kille som ska börja skolan nu! Och vilket beröm ni fick från fröken, att er pojke är en förebild för andra barn!

    Fantastiskt fint skrivet, precis som det faktiskt är att ha barn. Vad mycket tankar och oro man fick på köpet med sin lille bebis, det barn som man ska följa under resten av sitt liv (förhoppningsvis!). Men också sådan glädje. Jag tänker mkt på sonens hudfärg och vad han ev. skulle kunna bli utsatt för... Speciellt numera när vi bor i en kommun där ett av landets värsta nazistbrott ägt rum. Svårt att tänka att man inte kommer kunna skydda mot precis allt.

    Men så tänker jag att våra barn har en stor "fördel" i livet och det är att de har föräldrar som reflekterar över allt detta. Alla barn har tyvärr inte det... Bara det räcker en lång bit!

    Varma (puh!!) kramar//Tanja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, suck! Jobbigt ibland att tänka på allt de ska igenom under sina liv. Utanförskap, att barnen ska fara illa och tex bli mobbade är mardrömmen. Garantrat stöter de på människor i sina liv, som inte är snälla, som sårar och förstör. Det vi kan göra för att förebygga tänker jag, är att älska dem, ge dem trygghet i hemmet och att göra vad vi kan för att stärka deras självkänsla, så att de kan stå mot, säga ifrån, säga nej och inte bli nedtryckta av de som vill illa.
      Tack för dina kloka ord, som alltid! ;)
      Kram Frida

      Radera
  5. Så fint skrivet, min Eric är snart 16 år, men man slutar nog aldrig att oroa sig. Man vill ju dom det bästa.
    Ha en mysig kväll fina du.
    Kram Pia

    SvaraRadera
  6. Lillfis ska också börja skolan så spännande :) kram Diana

    SvaraRadera
  7. Jättefint skrivet..:-)
    Man funderar nog alltid om man gjort rätt som förälder, men jag tror absolut att det i slutändan blir bra för våra älskade barn dom beslut vi tar på vägen.

    Må så gott
    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, det är ett livslångt åtagande men såå mycket fint man får tillbaka även om bskymmerstankarna ibland kan vara tunga!
      Kram Frida

      Radera
  8. känner så igen mej i dina tankar.
    Speciellt i att göra det som är rätt för barnen.
    Min äldsta Jemima börjar också skolan till Hösten och det är lite skrämmande med tanke på att hon ska flytta till ny stad och där vi egentligen inte känner till något. Men det kommer att bli bra, hon kommer att lära sig språket och trivas.

    Tack så jätte mycke har en massa frågor och grejer jag funderar. skulle vara hur super som helst att ha någon att fråga om allt. Får försöka ses nån dag i Oslo, skulle vara mysigt. Känner nästan ingen alls och vänner kan man inte ha för många av!!
    Stor Kram till dej

    SvaraRadera